Kom på mig själv med att fundera vad jag skulle ge dig i julklapp. Tills jag kom på att du inte kommer kunna öppna den iallafall.

Är mest ledsen hela tiden. Det kanske inte syns, men det känns. Hittar ingen glädje i något, jag bara.. dör lite hela tiden. Alla tankar leder till dig.
Men annars har det faktist gått bra. Det har gått dagar så jag inte tänkt på dig, förutom på nätterna såklart. Men nu är du där i hela tiden. I mina tankar. Och det gör så ont. Jag blir inte ledsen av att tänka på våra minnen, jag blir glad. Men det gör ont. Hela tiden. Herregud kan du inte bara  komma hem igen?

Jag hoppas bara att du vet att jag älskar dig så mycket, även om jag inte visade det när jag kunde. Nu är det försent.

Min fina ängel.

Säg aldrig att ni förstår, om ni inte gör det.
Säg inte att det är okej att gråta, att vara ledsen, förens ni förstår innebörden med att vara riktigt jävla ledsen.

Hur snoret bara sprutar ur näsan och att tjippa efter luft som aldrig riktigt letar sig ner i lungorna. Att försöka hålla ihop sig själv och verka stark när mitt psyke är så skört att en myra skulle kunna trampa ner mig på botten.

Att ta vara på dagens små ljusglimtar och hålla fast vid dom. Hårt. För det är trots allt det som kommer få mig att överleva det här. Ljusglimtarna. Det där som visar mig att livet faktist fortsätter även om en stor bit av mig är borta.

Att leva för någon annan.

Att när någon nämner pappa, plötsligt, hur hela jag rycker till, hur ångesten kommer krypandes. Min pappa. MIN pappa. Min pappa som var så förskräckligt stolt över mig, och mina syskon. Och jag över honom.

Jag sitter här idag och tänker på allt jag önskar att jag hunnit säga. Att jag aldrig sa hur mycket jag älskar honom. Hur viktig han är. Även om jag ofta var arg på hans val, så älskar jag honom. Och vet att han skulle göra allt för oss. Och jag skulle göra allt för honom.

Jag är arg för att du inte lyssnade på ditt hjärta. Eller magkänslan, för den borde ju varit där? Men samtidigt är jag så ledsen, för jag vet att du inte ville dö.

Jag blir arg för hans tid var inte alls slut.  Han hade så mycket kvar att göra. Att se. Att vi aldrig fick säga Hejdå.

Att en flackande lampa, vaknande mitt i natten, att hoppas att det är du. Du som väcker mig, du som leker med lampan. För att få min uppmärkssamhet, och visa att du faktist finns här.

Att fågeln på fönsterkarmen var du som hälsade på.

Men allt sitter bara i mitt dumma huvud. Du är borta och kommer aldrig mer komma tillbaka, hur mycket jag än önskar, gråter och skriker.

Och med det jagar jag bort dagens ljus och önskar att den riktigt djupa sömnen som jag inte träffat på länge, vill infinna sig.

Din finns dagar då jag inte vill gå ur sängen och det finns kvällar jag aldrig vill somna.

Jag får aldrig någon ro. Aldrig helt utvilad. Det gör så fruktansvärt ont och ikväll är jag mest bara arg. Arg och ledsen. Riktigt jävla ledsen så snoret bara sprutar. Helvetes pisskit jag går sönder och det finns ingejävlating som kan få mig att bli hel igen.

Jag vill bara få ur mig all skit men samtidigt vill jag inte klaga. Jag vill inte dra ner människor i mitt svarta hål. bläbläbläbläääääääääääääääääääääää

Vem är jag?

Jag är Ellen Pettersson. Jag tränar handboll gör inget speciellt med livet. För tre månader sen var jag även väldigt egoistisk. Och bortskämd. En jävla snorunge som tog allt förgivet. Här står jag nu, tre månader senare och har klarat mig bra. Väldigt bra. När min pappa gick bort öppnades mina ögon och jag har börjat se på allt annorlunda.
Innan allt det här, så var jag Ellen bortskämd egoistisk Pettersson. Nu är jag Ellen tänker efter Pettersson. Jag ligger varje natt med ångest och önskar att jag hade blivit Ellen Tänker Efter Pettersson för flera månader sen. Kanske hade jag då sett allt med mycket klarare ögon. Kanske hade jag sett att min pappa inte var frisk. Kanske kunde jag ha varit den som räddade honom. Men det kunde jag inte. För han är död.

Man ska aldrig ta någon eller något förgivet, man ska leva dagarna tillsammans och vara tacksam att en ny dag är kommen och att man får spendera den med sin familj och vänner. För på ett ögonblick kan någon vara borta, föralltid. Och då ligger man där med ångesten som kommer krypande varje natt och tänker, tänk om.. tänk om.
Jag är tacksam för dom 18 år jag fått med min pappa, även om jag hade väntat mig många fler, och jag vet ju att han är med mig/oss i hjärat. I själen. Men jag vill kunna ta på honom. Krama honom. Prata med honom. Men det kan jag inte, aldrig mer, och jag har så mycket jag vill säga honom, fråga honom. Min älskade pappa.

Nu lever jag inte bara för min skull längre. Jag lever för min pappas skull. Jag lever, skrattar och mår bra för honom. Han välkomnade mig till livet och det är för honom jag har bestämt mig att få ut det mesta och bästa av livet. För jag vill inte sitta där och ångra saker jag aldrig gjorde. För det vet jag att han inte gör. Han var en person som gjorde precis vad han kände för och så ska även jag leva. Men på mitt sätt.

Jag vet att allt det här låter förbannat klyschigt. Men när man har förlorat en sån viktig person så inser man hur tacksam man måste vara för tiden man har tilsammans.

Kära pappa, även om jag låter stark i det här jag har skrivit, så är allt jag vill är att du kommer hem igen. Jag saknar dig så.

Jag läste en fin text om att dö. Inte dö på riktigt. Utan hur en liten bit av en dör med någon annan. Hur man faktist kan må bra på dagarna och på nätterna fylls man med ångest bara gråter och gråter. Hur man ser himlen ljusna och se en ny dag svepa fram. Jag har fortfarande inte förstått att min pappa är död. Han är död. Stendöd. När jag tänker efter VET jag det. Men jag förtränger det, låtsas att han är på långresa. Jag är livrädd för att glömma honom. Jag vill presentera honom för mina framtida pojkvän, mina framtida barn. Jag vill ringa honom och berätta om min dag och jag saknar till och med att tjafsa med honom. Båda lika envisa. Min envisa pappa.

Visste ni att min pappas begravning fyllde hela kyrkan? Vet du det, pappa? Hur omtyckt du är och hur jävla saknad du är. Du har berört så många och jag hoppas du vet vilket hål du lämnat efter dig.

ikväll känner jag en snefylla komma krypandes. En snefylla utan alkohol. Bara massa tårar.
Ikväll kommer nog smällen som jag har väntat på i två veckor. Alla tårar jag har samlat på mig under 14 dagar som riktigt längtar efter att få smaka luft.

Ja jag undrar precis som alla andra vad som händer när man dör. Just nu tror jag att man är borta helt, allt är svart. För jag har inte sett ett enda jävla tecken på att man finns kvar på något sätt. Inte ett enda.  Det här suger och jag hatar nätter som jagar mig med sin jävla ensamhet. Tur att min katt förstår mig iallafall. Han sitter där och tittar på mig, lägger sig bredvid och bara är. Precis vad jag behöver. Någon som inte frågar, någon som inte ger mig ‘gudvadjagtyckersyndomdig-blicken’. Finns det någon som förstår det som det inte är meningen att man ska förstå?
Nu har jag förvirrat mig själv och ska stänga ögonen och hoppas att snefyllan kan vänta några nätter till.